Elesine

12 saker jag ser fram emot i sommar.

Sommaren 2019. Det är då jag tar studenten. Det är då rutinerna bryts och man lever i konstant tillvaro och harmoni. Jag älskar att planera och jag älskar när planerna genomförs. Det kommer vara en hektisk men rolig sommar. Det kommer vara en kärleksfull men sorgsen sommar. Det kommer vara sommar. Jag kommer bära långa klänningar och leva i mina sandaler. Jag kommer leva ur min resväska men också jobba. Jag kommer träffa gamla och nya vänner och planera för livet som kommer. Jag kommer sakta ner men jag kommer också känna oro och ångest. Sommar. Allt i ett. För dem flesta börjar sommaren under mitten av juni, dock för mig börjar sommaren i maj månad. Här är 12 grejer jag ser fram emot i sommar. 

1. Maj månad. All skolarbete kommer vara klart. Jag kommer gå till busshållplatsen med färgglada kläder och lyssna på musik. Jag och mina vänner kommer sitta på barer och fira allt som går att fira. Vi kommer högt räkna ner dagarna då allt kommer vara över. I slutet av maj packar jag min väska för att sedan resa till Barcelona. En vecka av bad, dans, sång, musik, kärlek, och allt emellan. Jag längtar så. 

2. Att kunna ta det lugnt. Att kunna andas ut och försöka spara på alla mina krafter. 

3. Att jag kommer kunna hjälpa mamma plantera och vara så mycket ute i naturen.

4. Jag har aldrig varit i Grekland. Aldrig riktigt varit ett drömresemål, dock när min fina syster frågar om vi som duo ska åka till Koroni lyste jag upp. I slutet av juni reser jag, min syster, och hennes son. 

5. Cykla!

6. Jag kommer äta så mycket glass. Glass, glass, glass i stora lass.

7. Att få krama och vara med en av mina bästa vänner. Min sunny sunshine!

8. Dricka mängder av hemgjord lemonad eller fläderblomssaft, mums.

9. Jag försöka gå på gallerier, ta gratis kurser, och delta i allt Malmö har att erbjuda. 

10. Att jobba och tjäna mitt levebröd. 

11. Sa jag att jag kommer bada? Bada, bada, bada. Man ångrar aldrig ett dopp!

12. Att jag kommer inse vad som är rätt och behövligt för mig, och att jag inte kommer försöka ändra på mig själv som person utan bara förbättras. 

Vad gjorde jag den 17 mars 2018?

Jag hängde tvätt i Nairobi med min fina vän. Saknar henne så mycket. Vi brukade hjälpa varandra med att hänga upp våran tvätt. Vi sjöng på Ted Gärdestad eller Amy Winehouse, och drömde. Hon är en av dem största drömmarna och det är det jag älskar med henne. Hon ger mig så mycket styrka och kraft. Älskar, älskar, älskar. 

En fika på Art gällde. Kommer ihåg att mannen bakom mig gav sällskapet mitt tårar i ögonen och så mycket skratt. 

Middag sedan. Jag har fan glömt alla dessa fina minnen. 

& såklart avslutades kvällen med popcorn. Tro mig när jag säger detta. Jag blev utnämnd till internatets popcorn queen, eller iallafall utifrån mitt perspektiv. 

Ben is back.

Idag hade jag över 5 timmars håltimme. Borde jag sätta mig i biblioteket och titta på oändliga klipp på youtube, eller ska jag sätta mig på ett café och dricka dyrt kaffe, eller ska jag gå på bio? Sista förslaget fastnade hos mig. Med snabba steg sa jag hejdå till Wilma och kom fram till filmstaden. Jag älskar bio. Jag älskar allt förutom kostnaden. Herregud vad onödigt det känns att lägga 130kr på en film som är 1 timme och 43 minuter lång, men! Jag grät och jag fylldes av eufori. En viktig och betydelsefull film som handlar om drogmissbruk och relationen mellan en mor och en son. Att se ett sådant starkt samband mellan alla skådespelare och hur gripen jag blev. Vi var dessutom bara två i salongen. Jag och en äldre kvinna som hade nog kommit till fel biosalong, dock stannade hon kvar. Vilken lyx det är att kunna spendera en regnig dag inomhus, på en mysig biosalong, med gratis snacks, och film. Allt som krävs för att dämpa sorg. 

Ett rosa rum.


Att förlora en vän men också sig själv.

Nutid.

Idag är jag trött och bakfull. 

Dansade och sjöng med fina vänner igår kväll och kom hem för sent. 

 

Konstant huvudvärk.

På torsdagar brukar mitt huvud sprängas av huvudvärk. Under mediaproduktions lektionerna brukar jag massera mina tinningar och försker fördriva tiden. Min lärare kan forfarande inte mitt namn men hyllar min grupp. Vi visar upp våra projekt och blir bemötta av beröm samt kritik. När letkionen är slut sätter jag på mina hörlurar och ringer en gammal och saknad vän. Vi pratar i över en timme och vi båda avslutar samtalet med ett leende på läpparna. Vinden är nu stark men också kall, så jag börjar hoppa upp och ner för att hålla mig varm. Jag tar 150 bussen och det tar mig en extra timme för att komma fram, dock är vägen ditt vacker. Jag anländer till min teater reptition. Skrattar med mina vänner och tränar för dem kommande föreställningarna. Pappa står utanför och hämtar upp mig. Vägen hem är tyst men skön. Vi äter sedan middag hastigt och jag börjar sedan träna på mitt engelska tal. Min engelska har försämras och jag slarvar. Dock är jag för trött och huvudvärken sitter fortfarande kvar. Jag byter om till pyjamas och reflekterar över dgaen. Idag skedde det en uppenbarelse. Under min långa håltimme började jag titta på facebook serien "Red table talk". Avsnittet som jag fastande mest för handlade om racism och hur relationen mellan svarta och vita kvinnor pendlar. Ett otroligt kraftfullt och viktigt avsnitt som alla borde se och sprida vidare. Ta en titt för er själva och avgör. Kom också ihåg att kunskap och lärdom är ett utav de största privilegium vi har. 

 

En skolfri tisdag.

Jag vaknade 08:15 och kollade vad klockan vad. Jag var vaken men var fortfarande trött, så jag vände mig om och sov till 09:00. Vaknade igen med morgon grus i ögonen och tog mig sakta upp ur sängen. Möttes av en förälder och tog en kopp te. Satte på radion för varför inte? Lyssnade på P1, lärde mig inget nytt. Tog ett lyxigt bad med eldorados tvål och lyssnade på en podd. Klockan är nu 10:00 och jag tar mig upp från det halv smutsiga badet. Min kropp är mjuk men blir torr direkt. Jag lindar in mig i en handduk  och börjar min såkallad "beauty rutine". Steg 1 är att smörja in ansiktet med sheabutter och ansiktskräm. Sedan kommer vi till kroppen. Det tar mig cirka 10 snabba minuter att bli klar. Nytt rekord. Jag luktar Shea. Jag drar mig sedan till mitt rum. Tar på mig det första jag ser och sen bär det sig av. Tar mig sedan till skolan och bemöts av kompisar. Vi sitter och redigerar vår mediaproduktions film. Vi blir klara och nöjda. Jag springer mot stan och träffar en vän. Vi sitter från 14:00 till 18:00 och pratar om nya vänner, resor, framtiden, afrohår, skola, depression, och extroverter. Vi springer till busshållplatsen och blir blöta. Vi säger ett snabbt hejdå men vi vet att vi ses på lördag igen. Min buss är försenad men jag väntar. Ringer mamma och säger att hon ska äta middag före mig. Lyssnar på en podd. Skriver klart mitt engelska tal. Trycker på "stanna knappen", och på den näst sista busshålls plasten säger jag tack och går hem i mörket. Podden har blivit skrikigare och jag stänger av. Märker att jag går fortare och flackar med blicken. När kommer jag sluta vara rädd. När kommer någon kvinna känna sig trygg när hen är ute och går i mörkret? När? 

En klyschig comeback.

We all can relate.

Ett motto. 

Att framföra sin egna konst kan vara skit jobbit. Låt oss våga. Låt mig våga. Snart så. Kanske en dag. 

Whatever happened to you, Miss Virginia Woolf?

Vänner kommer och går men du består. 

No I don't need you, but wanting someone is better than needing someone because it's pure. 

 

 

En fotdans film.

 

Grace & Frankie.

30 plus grader i ett svettigt Berlin. Vi satt inne i Berlinmuren. Jag var trött och pratade med inga av mina vänner. Satt tyst och tänkte på alla de människor som levde inuti detta helvete. Berlin. Berlin var fint och Berlin var svettigt. Jag tyckte om Berlin men jag älskade inte Berlin. 

En av mina närmaste och bästa vänner. Hon är en fantastisk konstnär som ser världen med nya stora ögon. Jag hoppas på att en dag sitter vi i ett litet ruttet hus i Södra Italien. Hon och jag delar på en ateljé och vi lyssnar på soft jazz. Hon målar. Jag skriver och försöker lära mig keramik. Hoppas, hoppas, hoppas.

Våga titta upp ibland min vän. Våga titta upp.

Ett molnigt och trött Palma de Mallorca. Vi gick i 40 minuter bara för att få dricka varmt kaffe. 

Ge applåder för dem som jobbar ständigt för att förbättra våran vardag. Ge applåder till artister som inte knuffar sig fram. Ge mer applåder. 

För att resa behövs bra skor. Det tog mig 10 år att hitta bra skor. Nu lever jag i dem. 

Mer pizza åt folket. 

En kärleksfilm.

Vi gör om och vi gör rätt.

Att börja om från början kan vara svårt, så vi ändrar på betydelsen, det får bli en uppföljning istället. Känns töntigt att skriva "hej!" för ni känner ju inte mig. Jag utgår bara ifrån att detta kommer vara en hemligt men familjär plats där min skräppost ackumuleras, och med skräppost menar jag bilder, filmer, låtar, texter, skratt, gråt, minnen, och nytid. Det finns inga regler, inget filter, inga fina rubriker, ingen så värst bra svenska heller, utan det som består är jag. Jag, jag, jag, och jag. Fy fan vad äckligt egentligen. Dock är det sanningen. Vi måste bli mer komfortabla med den groteska sanningen. Att livet kommer suga, men också att livet kommer vara så skört att en nästintill inte vågar andas för en är för rädd. För rädd för att det ska finnas ett slut. Däremot behöver det inte finnas ett slut utan bara en fortsättning, typ som den här bloggen. Jag började svagt, trodde att jag skulle kunna uppdatera vänner och familj på en hemsida som jag fortfarande inte riktigt förstå mig på, men det föll pladask. Jag kände press, för mycket press för att hålla en perfekt fasad så jag ljög, och jag hatar att ljuga. För ett år sen befann jag mig i en situation som skulle ses som himmelriket, vilket det var på sitt sätt, men det fanns ett helvete därmed. Däremot kunde jag inte visa otacksamhet för varför egentligen? Jag levde i en saga, en sådan vacker saga med sol och värme och kärlek, hur kan du ändå inte trivas? Hur kan du bara vilja åka hem? Hur kan du känna dig så vilse? Se dig omkring och börja inse. Börja inse Elesine att ingenting är gratis. Människor jobbar och människor sliter, och tro mig, du har varit med om värre. Men varför försvinner inte denna smärta? Varför drömmer jag fortfarande mardrömmar? Varför vaknar jag med en klump i magen varje morgon? Varför är jag alltid trött? Finns det ens ett svar? Eller måste jag vara den som letar febrilt efter ett svar? Livet på en jävla pinne. Jag hatar den pinnen. Den borde brytas ihop för att sen bli till en bro. En bro som leder mig till behag. Dock är behag så himla tråkigt och vagt. Jag söker behag? Jo tjena liksom. Skräppost, det är ju det jag menar, en hel drös med bara en jävla massa skräppost, men det är min skräppost, min.